Gefle MopedVeterander är resultatet efter ett fenomen som började våren 1997, då några småtokiga mopedister bestämde sig för att åka på tur tillsammans. Det började som en kul grej. I flera år hade några, för varann okända människor i smyg sysslat med sina gamla mopeder i garage, källare och förråd.

Att skruva på gamla moppar var fånigt, löjligt och onödigt, för att inte tala om att åka på dom! Då var man ju rent av efterbliven och ansedd som stans byfåne. Dom modiga pionjärerna var Mats Lundgren och Fredrik Halling som fick kontakt med Jan-Erik Jansson. Dom hjälptes åt att sprida ryktet om en gemensam mopedtur, och det blev 5 st som träffades en måndagskväll.

Njutningen av att åka moppe gemensamt var berusande roligt, och för att försöka locka fram mer mopedister beslutade man att prova med en liten annons under ”Personligt” i en av lokalblaskorna. Annonsen löd:

”På måndag kl 18.00 kör vi veteranmoped, vi samlas på jetmacken på söder. Medtag fika”.

Annonsen gav resultat, vi blev 10 stycken den måndagen. En del kom hela 5 mil ifrån Gävle. Och alla såg till sin förvåning och glädje att det fanns andra människor som också älskade gamla mopeder, vi pratade, skrattade och bytte erfarenheter utan att skämmas, tillsammans var vi starka, vi bestämde att fortsätta köra varje måndag hela sommaren.

Vi blev fler och fler, till slut bytte vi mötesplatsen till en mer central plats i staden, där folk kunde se våra klenoder, känna igen sig och minnas hur det var när dessa fordon var ett självklart och praktiskt transportmedel.

Ryktet om oss hade spridits och plötsligt började gävleborna släpa fram sina mopeder ur skrymslen och vrår, omkring 25 stycken blev efter några åkturer. Lokaltidningarna vaknade och skrev om oss. LokalTV kom och filmade, Aktuellt, Rapport och Landet Runt tog in reportaget.

Vi anlitades som ett dragplåster på Gävle Cityfest och en del andra företagsjippon. Allt det inom loppet på 3 månader. Måndagarna förändrade våra annars så tråkiga liv, vi förvandlades till förvirrade och ivriga mopedister, höga av nostalgikänslor och oljeblandade avgaser. Vissa chansade, körde med moppar som inte puttrat på 20 år, och med lika gammal bensin i tanken, dessa djärva män kom inte så långt, och fick gå hem istället med en erfarenhet rikare.

Vi puttrade genom stadens gator, men tyvärr utan någon som helst kontroll, Berusade av moppenoja och blårök körde vi som hormonstinna tonåringar, förbi rödljus, övergångsställen och stopplinjer. Låg i flock och blockerade den övriga trafiken utan att ens ägna en sekund av ödmjukhet till våra fyrhjuliga medtrafikanter, vi var som en hjord skenande gnuer, fast med hästkrafter, kaffe och bullar som drivmedel.

Det var helt plötsligt ballt och respektingivande att vara blöjknutte! (åtminstone så kändes det så) Vi som var med från början insåg att detta vansinnesåka inte kunde fortsätta, en del körde utan trafikförsäkring, lyse och broms, och en del körde trimmat. Grundidén om en mysig lugn gemensam mopedtur med fikarast blev grusad, män i alla åldrar körde som i trans utan mål, vi blev tvungna att tänka till…